childhoodbehavior

Det känns inte värt att tjäna mycket pengar om jag inte får ha kul på vägen. Då tror jag faktiskt att jag hellre tjänar mindre men får vara med mina vänner. Men nu ska jag göra klart detta sen får vi se..

Vissa dagar här när jag bara är ensam hemma är lika med Hell. Men de flesta dagar är bra och roliga men så vandrar tankarna på vad alla andra gör och ska göra resten av året. Inget resulterar i närvaron av alla mina kompisar. Alla sprids mot olika håll och framgångar. Vad ska jag göra? Vart ska jag vara? Jag älskar att träffa nya vänner men det är ju inte samma sak som att ha sina bra bästa vänner som man vet finns där för alltid. Det är inte samma språk som talas. Jag tror att jag blir rädd, om det är det rätta ordet. Jag känner att jag inte räcker till till alla mina vänner och jag har så svårt att välja vem jag ska åka och hälsa på osv. Tiderna förändras varje dag, minut, sekund. Just nu vill jag bara åka Longboard med Carro, Hänga med Linn. Vara i Stockholm med Elin, Totto och dem. Jag vill överallt och jag sitter här i en liten by, jag får inte ens jobba så mycket som jag vill.

Dom här timmarna med dessa tankarna är bedrövliga och jag hatar dem. Men som tur är, är det bara tankar och känslor som tillslut kan styras eller bemästras. Livet blir inte svårare än vad jag gör det till. Mitt nya motto är: Det blir vad man gör det till. I alla situationer.